|
Några
rader om en 53 årig musikgrupp i Göteborg
En biografi om pop, dans och festbandsmusik
Mina
vänner
Vid årets säsongstart vid Kapellets traditionella kaffepaus i replokalen
11 januari 2018 aviserade jag medlemmarna att denna vårsäsong blir den
sista för mig. Jag är nöjd, tacksam och glad att varit med i musikens
år.
Som
kapellmästare, som en i gruppnamnens olika konstellationer har vi haft
fantastiskt trevliga medlemmar med glädje och god stämning, tillsammans
blir det många minnen även om några är dolda.
Men
nu skall vi tillsammans blicka tillbaka i tiden och en resa i musikens 53
år.
Anhöriga,
pappor och morfäder var i högsta grad delaktiga under de första musikåren,
inte minst ekonomiskt med musikinstrument, transporter till och från
spelningar och replokal. Utan dem hade dessa rader aldrig skrivits. Men några
år senare klarade vi oss själva på egna ben.
Vi
hade egna replokaler åren 1965-1975. Många av orkestrarna i Göteborg på
60-talet saknade fast lokal, en bristvara, men så viktig. Endast sex
replokaler har vi haft under 53 år. Vi hade tur.
Musiklivet
Musikaffärer och företag har under åren hjälpt till med ljud, ljus och
teknik. Bilköp, släpvagnar, hyrsläp på samma sätt. Reklam, marknadsföring
och fotograferingar. Studioinspelningar har också varit på agendan och
mycket mer därtill. Min Fender Super Reverb Blackface har fyllt 50 år,
byggd våren 1966 i Kalifornia. Ett exempel på att tiden givit intryck
men också stuckit iväg.
Administration
som musikerkontakter, musikerförmedlingar, gager, kassa och artistskatter
med mera har huvudsakligen legat på mig under de första 10 åren. Alla
medlemmar under åren har haft sin del av ansvar för arbetsuppgifter och
varit delaktiga i orkestrarnas beslut.
Vårt
intresse som musikanter startade i mycket unga år med musik på kammaren
och att spela olika instrument. Det fortsatte med att spela tillsammans
och därefter för andra. Scenens magiska dragningskraft tog över. Vår
publik! Vad vore de utom oss och vi utom dem? Publikens applåder till
orkestern och sedan tack till danspartnern. Musiken har därefter varit vårt
andra hem - mer eller mindre.
Jag
är nöjd!
THE
CITY BOYS
klicka på bilder för större
Munspel
och gitarr
”Har ni inget annat att göra än att åka runt i kvarteret än att
cykla på gatan”? ”Titta på de där nere, de spelar musik, gör något
sådant i stället för att vara bland bilarna”. En pappa sätter ner
foten. I november 1964 fick en skolkamrat som var bosatt på
Institutsgatan i Kyrkbyn ett dragspel i present, men tröttnade och bad
snart att få byta det till en akustisk gitarr. Jag hade ett munspel och
blockflöjt, men började då spara till en likadan gitarr. I februari
1965 kunde jag köpa gitarren i Hylanders musikaffär på Hisingen till
ett pris av 115 kronor. Nu hade vi två akustiska gitarrer, två
gitarrister och Roland Bengtssons gitarrskola.
Tålamod
och bearbeta föräldrar
Min morfar sa: Du kan aldrig lära dig spela på gitarren, du får ont i
fingrarna och har inte tålamod. Därefter spelades det, mycket, med
kamraten. Månaderna gick, vi är i maj 1965. En vadslagning om att kunna
spela 10 låtar och en el-gitarr hägrade i luften. Vid skolavslutningen i
juni var det upp till bevis. Jag vann vadet! Nästa dag: Musikaffären!
Min kamrat hann se gitarren innan familjen åkte till landet. Men! hans
bror hade inte sett den. En vecka senare kom ett vykort från brodern från
Bohuslän: Är det sant att du fått en el-gitarr? Jag skickade ett vykort
tillbaks och skriver, det är sant. De två bröderna började bearbeta föräldrarna
efter sommarens hemkomst. Resultat: En el-basgitarr och en el-kompgitarr.
Nu var vi tre.
Från
golvlampor till sot
Runt sommaren -65
hade det införskaffats två ombyggda golvlampor med ställskruv och
Tandberg mikrofon. Valet av sologitarren blev ledar- gitarr för mig. Jag
kallade mig för El-Tom den första tiden, fyndigt värre.
På
Hösten 1965 flyttade vi från husets andra våning till källaren och
inte var som helst, till pannrummet - sotvarning. Där blev vi kvar till hösten
1968.
Ingen
spelbok
Vi gjorde tre spelningar detta år och medverkade med kyrkans ungdomskör
i vår källare vid några tillfällen.
En
batterist kom med i september ”någon som kände en och hört en trumma
och cymbal ”. Vår första spelning var vid Bjurslättsgården. I vår första
dagbok stod det: Första uppträdandet vi gjorde var på Bjurslättstorg.
Följande låtar spelades 1.
Sleep
Little girl. 2. A sad boy. 3. My
Bonnie. 4. Jag väntar. Vi blev ombedda att spela om följande låtar 1,
3, 4. 200 pensionärer lyssnade. Det var den 15 december 1965. Vi gjorde
ytterligare uppträdanden den17 december på pastorsexpeditionen och 20
december, Institutsparkens samlingslokal. Turnén var därmed avslutad.
Balkongskylt
slängd
Vi var fyra. Orkesternamnet, Rengardes, efter en obemannad rymdfarkost
Ranger 9, (USA) året 1965. Vårt namn kom inte att vara kvar så länge.
En skylt tillverkades på en pappskiva med pastellkritor som vi lånade från
skolan.
Bästa
platsen blev vardagsrummets fönster på andra våningen. Samma dag gick
en granne förbi på gatan och stannade till och tittade på skylten. Vi
stod förväntansfulla bredvid fönstergardinen, nu hade någon sett vår
skylt.
Vi
vinkade och sprang spända ut på balkongen, vad skulle hon säga? Vad är
det sa hon och pekade på skylten? Vårt orkesternamn samma som raketen,
svarade vi. Ni har stavat namnet fel sa den engelskspråkiga grannen. Jag
slängde sedan skylten. Vad skall vi heta nu då? En klok, tillika basist
föreslog: Något enkelt, vi kallar oss för City Boys. Jag protesterade
inte.
Hål
i trumskinnet
Vår 12 årige kompgitarrist och en några år äldre trummis med en
trumma och cymbal, slutade båda i december 1965 respektive januari, 1966
och nu var vi två, sologitarrist och basist. Här gällde
treackordsstilen, inte mer!
En
händelse: Vår trummis trumma var av enklare slag. Den hade ett litet,
litet obetydligt hål i ena sidan. En kväll när jag var ensam gick jag
ner i källaren och satt mig på trumstolen = pall. Ett trumslag utfördes,
mitt första och sista, träffsäkert i hålet mitt i prick. Kaos! Hålet
i skinnet fanns inte längre men en stor reva. Ringer basisten, vad att göra.
Han kommer till källaren men då var trummisen redan där. Inga trevliga
ord från en trumpen trummis. Spårvagn till staden och Lington musikaffär
och 50 kronor fattigare. Nu behövde vi fädernas hjälp. Här skall
byggas högtalarlådor!
THE COMBERS
klicka
på bilder för större
Lyssna
på andra band
I huset bredvid spelades det popmusik innanför en garagenedfart.
Flintstones blivande Jackpots härjade där 1964-1966. I kvarteret
alldeles i närheten spelade ett annat popband, Satisfaction, i en källare
åren 1965-1966.
Medlemmarna
i de två popbanden var flera år äldre än oss. Vi var där och
lyssnade, en låt stal vi i minnet på väg hem till källaren.
”Zip-a-Dee Doo-dah”, en mycket populär melodi då!
Bandnamn
och medlemmar
1966 kom en blivande medlem hem till mig med tre papperslappar i plånboken
med förslag till popnamn. Det första var Jupiters, det andra Travlers
och det tredje Combers, som betyder rullvåg/vågsvall eller bränning.
Combers bestämdes utan klubbslag. Det var den 7 februari och nu var vi
tre, och har ett nytt popbandsnamn, The Combers, och en kompgitarrist.
Under försommaren kom fjärde medlemmen i bandet.”Hisingsgrabb” och
sommarö-bo. Han kom till källaren med några andra spelkompisar och
gillade det han hörde. Han var med det andra popbandet och spelade
trummor, och vi hade ingen trummis. Nu blev vi intresserade och frågade
om han ville vara med i The Combers och han tackade ja! Nästa dag åkte
han till sitt sommarboende.
Kvartetten
på gårdarna
Två av oss besökte honom på Hyppeln en varm dag juli 1966 för en första
repetition. Nu var kvartetten en fullsatt klassisk 60- tals fyramanna
orkester: Sologitarr, kompgitarr, basgitarr och trumslagare.
Konstellationen verkade från sommaren 1966 till maj 1971. De första 4 åren
spelade vi mycket på ett 25-tal ungdomsgårdar som fanns på flertalet ställen
runt Göteborgstrakten. Vi ringde runt till föreståndarna på gårdarna,
en spelning bokades med, dag, tid, 200 kronor i ersättning. Tack. Vems
pappa kör?
Sladdlös
skola
I Bräckeskolan, Hisingen ordnades det skoldanser i elevrådets regi. Ordföranden
i elevrådet och några fler besökte oss i källaren på Institutsgatan
och lyssnade på oss. Därefter fick vi frågan om spelning i skolan
tillsammans med ett annat band. När vi skulle gå från vårt hus med
gitarrerna hade vi en arbetande medlem på Domus. Han sa att vi skulle ta
med hans gitarrsladd, men det tyckte inte jag behövdes. När vår
bandmedlem kom strax före spelningen gjorde vi oss i ordning. Nu var det
vår tur. Domus arbetaren frågade - Var är min sladd - Den är hemma, sa
jag. Han blev svart i ansiktet, nästan som i pannrummet. Jag föreslog
att låna den andre gitarristens kabel.
Nej!
Det går inte sa gitarr-ägaren, den är fastlödd i gitarruttaget. Vår
kompgitarrist kunde inte spela på sin skönhet. Detta blev vår första
spelning november 1966.
Elevordföranden
i Bräcke dök senare upp igen, men inte i källaren, men med kostym och
mikrofon efter alla dessa år är han omskolad nu som konferencier på en
fest med alla våra musikanter och gäster genom åren ett trevligt återseende
i oktober, 2011.
Stormarknader
Ibland var det lyxigt värre i november 1966. Vi spelade på Domus
stormarknad, den första i Göteborgstrakten. Men det var bara en gång om
året och det var i jultider och den årliga personalfesten. Vi hann med
fem jular åren 1966-1970 innan årets chokladkartong blev för dyr. Vi
hade höjt gaget. Man får inte klaga speltiden var 21.00 – 22.15. Första
året. Sedan kom dagens chaufför.
En
annan stormarknad vi spelat på var möbelvaruhuset IKEA i Kållered, men
det var i maj 1973 och Ikea fyllde 1 år.
Bokad
spelbok över natten
En andra gång var vi på båtresa med destination Hyppeln i norra skärgården.
Det var kallt 1966, tro mig. En julspelning var bokad med hotellövernattning,
trodde vi. Musik var beställd från klockan 20 till 24. Unga som vi var tänkte
vi, inga problem. Jo, spelbokens brister vi fick kopiera låtkatalogen
flera gånger. Pappan till öbon körde fram och tillbaka dessa dagar.
Dagboksanteckningarna är sparsamma, men jag har fotografier på fyra trötta
femtonåringar i källarens kojplatser.
Inga
bilaffärer men högtalare
En händelse: En annan liten ovanlig spelning ägde rum ett vintrig
februari 1967. Volvo AB hade årsmöte i Folkets Hus, en för oss jättestor
lokal (A-salen) vid Järntorget var vår spelplats denna dag. Vi har varit
på jakt att köpa ny högtalaranläggning till oss och gärna snart.
Musikaffären var stängd men vi kände ägaren väl, ända sedan jag fick
ett munspel 1964. Vi ringde till butiken en tidig söndag och ägaren.
Yngve var där och vi åkte dit. Inte en kund! Vi visste vad vi ville ha
och ett lån bestämdes över dagen, OK. Bilen var proppfull, fyra unga en
chaufför vår utrustning + lånade grejer. Järntorget. Nästa! Våra
instrument var små men dagens chaufför tyckte annat. 45 minuter speltid
gick fort och Volvos årsmöte kunde börja denna söndag med ett
klubbslag av Gunnar Engellau. Nu skulle vi gå i trappor, igen! De var ännu
större jämte denna arena. Först tillbaka till musikaffären och lasta
av ”daglånet”.
Därefter
hem till Hisings- Island . Efter pappor och morfäder talats vid dagen
efter, ny tur/retur till musikaffären. Köpt nya högtalarpelare.
Sveriges
Radios popbandstävling Oj! nu blir det mycket
Vi anmälde orkestern och i mars 1967 var uttagningen på Folkets Hus i Mölndal,
det vill säga utanför 031 området. Efter provspelning och två låta
var vi bland de många som inte gått vidare, men reklamfotografen fångade
vackra svartvita bilder med scenkläderna på. Året efter i februari var
vi tillbaks i Folkets Hus men gick inte vidare den gången heller.
Presentkort
i tävling
I Biskopsgården på Hisingen anordnade Ryaskolans rektor och hans
ordningsman, en popgala i april i aulan 1967. Flera av Göteborgs kända
popgrupper var med denna kväll. En av dem, en, tjej, sjöng låten Mama
Didn´t Lie. Samtidigt hade det ordnats en tävling under kvällen för
oss ”småband” . Vi var tre orkestrar. Efter omröstning och
resultatet var klart, visade det sig att vi segrat. I Dagbokens
anteckningar står: ” Vann tävlingen så klart”.
Priset,
50 kronor, var ett presentkort på Ramels Radio- och TV affär (med skivor
och noter). Vår första poptävling var över. Senare detta år skriver
lokaltidningen att The Combers är popstjärnor ”på väg upp”.
Ägg
utan mixning
I stadsdelen Östra Nordstaden var det klubbar av alla de slag på
60-talet. I några av de gamla byggnaderna fanns studios, en av dem hade
som namnet Gothenburg Sound Studio, en annan studio hade som namn
Orkesterservice Studio Göteborg. I en av dem, Orkesterservice, spelade vi
in nio låtar i maj 1967.
Studion
låg vid Spannmålsgatan på tredje våningen. En pappa lämnade lokalen
och åkte därifrån för att återkomma om 2 timmar. Så var det när
ingen har körkort. Studiorummet var klätt med äggkartonger på väggar
och tak. Inspelningsteknikern var snart redo. Flyttade mikrofonerna upp
och ner och sedan ner och upp sedan checkades rullbandsspelarens tape i
kontrollrummet. Några hörlurar fanns inte i studiorummet. Bandet går, börja.
Stopp!!
Det
luktar bränt, någon har glömt att stänga av lödkolven. Nu fortsätter
vi. På med hörlurarna i kontrollrummet, igen. Efter en och en halv timma
var inspelningen klar. På den tiden fanns ingen mixning. Resultatet blev
en monoinspelad liveinspelning, inte fy skam. Chauffören kom tillbaka. En
vän till mig, Bo Hansén, var med hela tiden den här kvällen. Det var
han som var inspelningsteknikern. All musik i nordstadens mecka försvann
tillsamman med byggnaderna i slutet av 60 -talet.
Ett
kort Hyland besök
Vi anmälde orkestern till Hylands Hörna i juni -1967. Sveriges
television hade en talangtävling som sökte unga med ämne till att nya
upptäckta blivande stjärnskott. En bekräftelse skickades till oss för
deltagande med tid och plats. Uttagningen för det populära TV-programmet
var i Wendelsbergs Folkhögskola i Mölnlycke strax utanför Göteborg. När
vi kom fram var vi inte ensamma, absolut inte. Det tog tid och Lennart
Hyland med team var nog lika trötta som vi och andra när skymningen närmade
sig. Men då var turnébussen redan halvägs tillbaka till götet.
Programmet sändes senare men vi var inte uttagna.
Lions
Club Kungälv anordnade amatörtävling i september -1967
Tävlingsdeltagarna var i tre kategorier: Dansorkestrar, Popband och
Vokalister. Platsen var en asfalterad plan utanför kexfabrikens lager.
Det första vi skulle göra när vi närmade oss festplatsen var att anmäla
bandet på artistmottagningen. Hela Kungälv var där, alla! Tävlingsledare
var Hans Heintz en känd Kungälvsprofil vid den tiden. När varje
artist/grupp startade fick de framföra två nummer under en tid av max 6
minuter tillsammans på två alternerande scener. Tävlingen skulle starta
klockan 18.30 och sluta senast kl.22:00 Glöm det! 36 artister/grupper
hade anmält sig.
Arrangören
underrättade att, om det blir regn skall tävlingen äga rum i
Idrottshallen och att anslutning till elström finns med jordade
kontakter. Andra dagen var vi inte där. Vi blev utslagna, inget regn och
inget mer dessvärre att berätta, än att siluetten av Bohus fästning
fanns i backspegeln.
Banker
och kassaskrin
En ny utmaning var i jultid 1967. Tidningen Hisings-Bladet och företagar-
föreningen Lundby Centrum anordnade kröning av Hisingens lucia i början
av december. Vi och två andra orkestrar medverkade på en trappavsats på
Wieselgrensplatsen. Det var fullt med folk! Kul var det och vi var med i
annonser i både Göteborgs-Posten och Göteborgs-Tidningen. Några dagar
därefter gick jag till bankkontoret på torget där hade jag med mig en
utbetalningsavi på 400 kronor. Kapellmästaren hade gjort sitt för idag.
Väl hemma förvarades bandets pengar och kvitton i ett kassaskrin i källaren.
Ett
originellt evenemang i Konserthusets i mars månad 1969
En Trolleri-Revy stod på bokningslistan. En fotograf som vi anlitat hade
en ”magiker” till vän som i sin tur behövde bakgrundsmusik = The
Combers.
Efter
ett generalrep på Hisingen i Göteborg några dagar senare var det dax för
två dagars föreställningar samt matiné föreställning i
Stenhammarsalen.
Vår
uppgift var att spela till de uppträdandes trollerinummer där artistens
medhjälpare försvann och ingen hittade dem. Jo bakom scenen, där fanns
intressanta saker att se! Vårt jobb var mycket enkelt, spela en melodi
och sedan en till och - trodde vi! Nej! Det var stopp här och där, 20
sekunder, 80, sekunder, fanfar och fanfar igen, och de var sju
internationella trollkarlar som äntrade scenen. Året efter var de
tillbaka. Men inte vi!
Fansen
hänger med inne och ute
Vid den här tiden 1965-1968 hände mycket kring källaren i Kyrkbyn. Många
var där både i tid och otid. Därnere i källaren stod förstärkarna på
max och alla satt på golvet och källarfönstret var öppet på vid
gavel. Något som flickorna gjorde var att rita karaktär bilder av oss,
alla hade sin favorit. Jag har kvar bilderna förstås. Ett jobb hade de.
Skriva våra spelprogram eller spelböcker som vi kallade dem, idag
repertoar. Boken bestod av Göteborgs Kommunala Skolor, blå linjerad nya
låtar, ny bok varje termin. Oj nu glömde jag skolväskan, igen.
Det
blev för många och till slut fick flickorna och pojkarna endast hänga på
staketet vid gatan. Musikträningen var inte strukturerad, det var ju en
hel skolklass. En del av dem dök upp senare på danssalonger, kul!
Dans
på tre ben
Vid den tiden 1967- 1969 spelade vi en hel del, utan några överord på
Björkmans Dansinstitut (BD) i Hertzia huset på Smedjegatan 1 A. Det började
med att vi gjorde en provspelning en söndagskväll i augusti.
Har
ni takt pojkar? Kan ni Schottis? Ja, och Foxtrot och Labostella. I
danslokalen fanns två personer, institutets ägare, Annmari och Filip.
Paret stod ”regelmässigt” uppställda vid dansgolvets långsida och
vi var otroligt nervösa. I armkrok och med fasta steg styrde paret mot
dansgolvets absoluta mittpunkt, ny bugning och dansen kunde börja. Efter
några låtar slutade de och stannade. Dansparet kom fram till scenen,
applåderade och sa: ”Godkända med beröm”. Kan ni spela på
elevdansen nästa söndag? Ja. tack.
Första
åren annonserade Björkmans i tidningarna med ”sällskapsdans” men ändrade
sig senare till ”modern dans”. Detta var vår övergång till
dansbandsmusiken.
Men
innan dansandet skall jag berätta en ”Be De historia”. På Björkmans
minimala scen stod en flygel centralt placerad. Efter några spelningar
behövde vi mer utrymme och bestämde att vi tar saken i egna händer och
flyttade flygeln för bättre utrymme till nya, större, högtalarlådor,
men inte så att någon i personalen ser flyttningen.
Flygeln
hade många år på nacken, för många. Blomsterurnor och kandelabrar
togs bort för säkerhetens skull och vi fyra lyfte schabraket, ta i
grabbar.
Inget
hände. Vi, skjuter på. Krasch! Vad hände nu knäcktes en bräda? Nej!
Mycket värre. Av flygelns tre ben var nu två kvar, den tredje låg på
dansgolvet och ingen kunde släppa taget, inte en chans. En dansör hämtade
flygelens ben.
Två
andra höll i var sin sida och en av oss letade efter verktygslådan, där
fanns, tejp, små spik, stora spikar, allt! Jag höll utsikt. Ingen hade
uppfattat något och de 88 tangenterna överlevde utan en skråma. Rör
Ej! Varning. Kvällens spelning förevigades med bandupptagning mars 1969.
Ett sent dagsverke och studiofoto
Hvitfeldtska Gymnasiet i Göteborg anordnade popgala till ändamål för
operation dagsverke, en insamling till Mozambique. De åtta banden spelade
för ett fullt hus, från klockan åtta på kvällen till 3 på natten
denna glada gala i början av oktober 1969.
Vid
den tiden våren - hösten 1969 spelade en organist i orkestern under ett
halvår. Poppgalan blir kanhända hans största minne i musikens år.
Eller kanske studiofotograferingen vi gjorde oktober med nya svarta
kostymer med kravatt, beställda från Hisinge Herr. Fotografen var nöjd,
tyvärr inte vi.
Detta
blev vår sista popgala under i The Combers tid och nu kör vi egen bil.
Nu var vi fyra, igen!
Öckerö
- en ö med flera maestro och taktpinnar
Orkesterbussen svänger in på en skolgård, på Öckerö. En nyskriven
repertoar var inte mycket värd när kallduscharnas spelkväll uppenbarade
sig utan förvarning en mörk kväll i januari 1970. På entré dörren
affischerades att ”musikband spelar kl 20-22 på onsdag kväll.”I
aulan fanns vid ankomsten stolar staplade på varandra. När instrumenten
ställdes upp på scenen drogs ridån för och vi hörde arrangörerna
flytta om i lokalen. Publiken kom och stolskrapet ökade. Här skall det
bli dans i kväll.
Nervösa
och förväntningsfulla påbörjade vi öppningslåten samtidigt som ridån
drogs ifrån, nu kom den stora chocken. Sångaren glömde minst halva första
versens text och trumslagaren tappade båda sina nya trumstockar.
I
den fullsatta aulan stod 200 stolar uppställda i rader med sittande försynta
15-åringar och utefter väggarna stod lärarna utplacerade som skolans
ordningsmän inför kvällens evenemang. För i denna sal fick ingen begå
felsteg med dansens steg. Repertoarlistans var inte värd namnet.
Allt
anpassades och improviserades till rektorns taktpinne. När han applåderade
följde alla efter och när han slutade - slutade alla. Under
”scenshowen”, nytt namn för kvällen, styrde han fullständigt. En
gest med handen betydde, spela tystare. Rockn´ roll fanns inte längre i
repertoaren, den titeln hade strukits med rödpenna av maestro.
Rektorn
uttryckte det aldrig i ord, det förstods av hans ansiktsutryck, alla i
publiken kunde den läxan – och vi lärde oss snabbt. I pausen frågade
vår sångare varför publiken inte fick dansa? Det skapar tillfälle för
synd, sa maestro och fick till svar: Det var synd! Att han vågade.
Nittonhundrasjuttiotalet
Nu gå vi in i 70-talet under dansvågens vingar. Något som nu delvis
kommer bort från 60- talet är den instrumentala musiken. Restaurangmusik
= en lugn, en snabb och en lugn, igen. Det ändrades lite senare till,
”två danser”. Inget annat fyramannaband engagerades vad jag vet, än
vi i Combers. Inget. ”the”, fanns i Göteborgstrakten med
restaurangmusik som spelade vid den tiden.
Vi
fyra fortsatte ett och halvt år till utan orgel. Popen försvann och tog
slut men galor och artistspelningar fanns i populärmusikens spår.
Restaurang- och dansbanden var fem eller sex medlemmar, vanligen med
orgel.
Folkets
dans och shower
Minnesbilder: Vi har folkparksdebuten bakom oss och nästa månad ännu en
parkspelning. Vi är i maj- juni 1970 och Tjörns Nöjespark, Fagerfjäll,
och Mölnlycke Folkets park. I dagboken: ”Vår premiär i folkparkerna.
Bra tempo med 800 betalande”. Här är det ett annat koncept än folkets
hus och bygdegårdarna. I parken har dansbanden så kallad delad kväll.
Ibland kallad nonstopdans. Här i parkerna finns också ambulerande shower
med rikskända artister rullande på vägarna överallt i den svenska
sommaren.
Vett
och etikett
Baldakinkoncernen etablerades januari 1968. Verksamheten var till en början
i Stockholm och Göteborg. I Göteborg hyrdes lokaler för restaurangrörelse
i anrika Grand Hotell Haglunds restaurangmatsalar och festvåning. Här
spelade vi en gång i februari 1970. Byggnaden revs 1972.
När
Östra nordstans köpcenter stod färdigt flyttade Baldakinen över till
Brunnsparken alldeles vid entrén till affärscentrat. Här samlades tre
restauranger i ett nöjes mecka. Adam och Eva, nattklubb Krokodil och
Generalen. Under gågatan fanns en passage mellan de båda sidorna av gångstråket.
Här var allt öppet i stort sett hela dygnet, sju dagar i veckan.
Baldakinens restaurangregler var ytterst minutiös vid entrén.
Klädselkrav
för att bli insläppt för herrar var på Adam och Eva, var24, 27, 29 år
samt kavaj och slips. För damer: Ålder 22, 24. Krokodil: Kavaj och
slips. Slips kunde köpas vid entrén, alternativet svångrem, fungerade
ibland. Annars, tack för i afton! Musiken påbörjade 23.30 och slutade
03.00 gällde på Krokodil.
Vett
och etikett behövdes. Restaurangerna hade flera hovmästare och de hör
och ser. Generalen: Vaktmästaren och barchefen styrde. Under dagtid, var
Adam och Eva öppen för restaurang 7 tjurar Stekhus. Det var dans näsan
varje dag i veckan. Den som var högst i rang var restaurangchefen John
Owen, men jag såg aldrig honom fast vi spelade där 50 gånger.
Apropå
ålder, 1970 spelar vi på Baldakinens restauranger. Jag är 18 år. Åldersgränsen
var i snitt 25 år. Det betyder att jag kunde få vänta bli insläppt om
först sju år. Tänkvärt.
Spela,
träna, trevligt
Nu är vi i lugnare miljö i ett hotell i Varberg sju mil söder ut. En
april spelning från dagboken 1970: Åter fullsatt hus. Sista framträdandet
på två veckor. Sammanfattning: Mycket folk trevligt ställe, mycket förbeställningar
och bordsplaceringar. Enorm fin träning för oss själva och mycket beröm
av arrangören (Restaurant chefen) och publiken. Vi återkom 1971 och
1973.
Sommar,
sommar, sommar
Det är midsommarafton 1970 och vi är på Västkusten närmare bestämt
Lysekil. Vi åkte i god tid från Göteborg denna fina sommardag. Som tur
var besökte vi restaurangen först för att se till läget. Vi hade beställt
hotellrum i god tid. Det var tre våningar och tre orkestrar, något som
var vanligt på den tiden. Platsen för oss var på första våningen
”Klubben”.
Väl
där visar källarmästaren lokalen, jättefin och inga trappor. På den
lilla scenen stod ett diskotek, fastskruvat i golvet! Nymodigheter och
diskussion med källarmästaren, det var tydligen värdefullt och väl förankrat.
Nu åkte vi och badade, därefter tidig middag. Allt var utsålt bordsbeställningar
och hotellrum. Tillbaks till kvällens musiktempel! Diskoteket var borta
och scenen hade blivit större. Några som klagade denna kväll? Absolut!
De två andra orkestrarna, trappor och mer trappor.
Vi
var inte ensamma knappast
Från 70-talets början fanns något som benämndes, internationell musik.
Det var restaurangmusiker som utbildats i hemlandet och lärt sig sin läxa
innan de fick möjlighet efter flera års studier innan de äntrade bland
annat Sverige.
De
kom från olika länder i Europa som Holland, Polen, Tyskland, Ungern, Österrike,
med flera. Vi träffade en hel del av dem som så många andra svenska
dansband i loger, på turnévägarna, kaféer eller på bensinstationer.
Beställning
av mat och musik
Artist- och musikerförmedlingar och produktionsbolag hade bråda år på
70-talet. Arbetsförmedlingen hade en avdelning för artist- och musikerförmedling.
Lika så artistbyråer och förmedlingscentraler. En danskväll skönjdes
ett välkänt ansikte i dansvimlets och starkt ljus från spotlights.
Ansiktet var en musikförmedlare tillika föreståndare vid namn Eivon
Rosander som var på inspektion, från genren ”dans och underhållningsmusik”.
Nu gällde det att spela rätt, se glad ut och ge ett gott intryck - efter
25 mil på vägen. Plötslig efter en stund försvann han. Borta i ett hörn
stod källarmästaren.
De
två, inspektören, Eivon Rosander och källarmästaren försvann till
personalmatsalen, där var ingen, utom kocken, han skulle laga mat till de
två. I restaurangsalen serverade personalen och musiken flödade. Kocken
gjorde något av det allra bästa från menyn.
Spritkassörskan,
hon som jag gör upp om gager, resersättning och skatter, hade tagit fram
en silverbricka men inte till oss, däremot till de två celebra gästerna
som inte behövde betala. Därefter försvann hon innan den stora
rusningen kommer, och det gör den. De små glasen var kvar på bordet,
tomma. Kassörskan var redo när klockan pinglade för 30 minuters
”spritpaus” och stängning av kassan. Publikrekord idag.
Nu hade herrarna gått, i god tid, till kontoret för att lägga schema för
tre månaders musikbeställningar och ersättningar för oss engagerade
och de kommande orkestrarnas engagemang. Inspektörens bevingade ord:
”beställningar av musik”. och kunde senare redovisa för överordnad
chef på arbetsförmedlingen att 30 000 kronor musik hamnar i statens
kista. Sådant kunde ske åren 1970-1976.
Våra
publikminnen
På fullsatta danspalats
har vi haft publikrekord, här några minnen:
Societetssalongen, Hönön, april, 1970, januari, 1975.
Hotell Carlia-Gästis, Uddevalla, mars, 1970.
OK Motorhotell, Göteborg, maj, 1970.
Folkets Park, Fagerfjäll, Tjörn, maj, 1970.
Folkets Park, Mölnlycke, juni, 1970.
Adam och Eva, Göteborg, juli, oktober, 1970, april, 1974.
Gästgivaregården, Grebbestad Club Blå november, 1970.
Nattklubb Krokodil, Göteborg, december, 1970, februari, maj, 1971.
Adam och Eva, Halmstad, januari, 1971, september, 1974.
Varbergs Hotell Varberg, april 1970, mars, april, 1971.
Stadshotellet Borås, King Klubb, maj, 1971.
Club Lord, Jönköping, november, 1971, januari, 1972.
Masthugget Göteborg, 1972, april, mars, 1973, oktober, 1974.
Frimurarelogen Vänersborg, februari, 1972.
Shangri-la, Göteborg april, 1972.
Club Skaftö Fiskebäckskil, juni, 1972.
Grand Hotell, Borås, Kaskad, april, 1972, februari, 1975.
S2 salen, Karlsborg, mars, 1972.
Vågen Folkets Hus, Göteborg, april, 1972.
Kråks Värdshus, Skara, augusti, 1972.
Club Oscar, Lysekil, maj, 1972, april, 1975.
Bacchanalen Uddevalla, oktober 1972.
Sjöbefälsskolan, Göteborg, mars, 1973, september, 1974.
Midas Borås, maj, 1973.
Havsbadet, Lysekil, juli, 1973, augusti, 1974.
Stadshotellet, Trollhättan juni, 1973.
Skanstull, Göteborg, september, 1973.
Masthugget Göteborg, februari, mars, oktober, 1973.
Rondo Göteborg, december, 1973, november, 1974.
Bohus Center, Nödinge, december, 1973.
Alexander Lidköping, Club Marianne, 1973,maj, december, 1974
Knallens Värdshus, Kinna, mars, 1974.
NewYaki, Göteborg, mars, 1974.
Stena Line, Stena Danica, oktober, 1974.
Stena Jutlandica, Fredrikshamn, 1974,oktober, februari, 1975
Folkets Park, Borås, februari, 1975.
Stadshotellet Varberg, mars, 1975.
Häller Tjörn, Folkets Hus, april, 1975.
Sessan Line, Göteborg, maj, 1975.
Laguppställningar
Redan 1967 var en sångerska aktuell till bandet likaså en sångare 1968.
Men vi blåste av båda nykomlingarna varje gång. Det berodde på mig!
Jag hade inte släppt ståltrådarna och svajarmen. 1969 slutade en
organist men dök upp 2011, utan orgel, men trevligt på fest. Han var med
i ett halvt år, därefter slutade han och sadlade om. Brödtillverkning gällde.
En
militär stod i vägen och en av originalmedlemmarna avslutade sin
musikpost på Stadshotellet, Kings Klubb i Borås, juni 1971. Det var han
som hade gitarr före mig. Han hade då varit med på 225 spelningar med
sin basgitarr. Inte dåligt.
Under
sommaren sökte vi ny laguppställning, basist och organist. Vi fann de
nya medlemmarna och träffade dem i en nära arbets- och musikkrets.
Repetitioner påbörjade i september. 1971 och sen körde vi på. Och nu
var vi en kvintett.
I
juni 1972 spelade vi i två dagar på en Club i Jönköping. På väg hem
stannade vi vid Huskvarna, Vi besökte ett kafé där vi diskuterade
orkesterns framtid. Den här gången handlade det om privata angelägenheter
och arbetstider. Vi redde upp det hela och fortsatte, då var det nära
till avslut 1973. Kompgitarristen, tillika sångare, han som föreslog
namnet Combers slutade nyåret 1973-1974. Sista spelningen för honom var
på restaurang Rondo december 1973. Nu var vi två kvar sedan original
Combers bildades.
Hemma
och hemifrån
Hotellövernattningar har varit många under Combers och Kapellets tid.
Min uppfattning är att på 70- talets början var det inte alls ovanligt
att gå från spelningen till ett hotellrum. Dagen efter packade vi ner vår
utrustning. Ett stopp på vägen hem för macka och dricka. Tid fanns. En
del andra dansband gjorde inte alls så, hem efter spelning + pengar gällde.
Kanske det där med åldrarna. Vi började ju så unga. Nu var de andra några
år äldre musiker och musikanter och kanske fanns det någon hemma. På
1990- talet och senare var det bättre, mycket bättre, barnen var större.
Men vi tar det som självklart med middagar och hotellövernattningar.
Arrangören betalar och vi behåller gagerna. Annars blir det ingen ny bil
till våren.
En
händelse: Brålanda Åtterseruds Bygdegård
Efter uppackning var allt klart, helt klart. Scenklädseln satt bra, men
inte musiken skulle det visa sig. Organisten var redo, partituret på
plats, Inräkning påbörjas. Redan när organisten inledde introt var något
fel, men vad? Tangenterna var inte på rätt plats eller var det
organistens pianofingrar?
Ackorden
lät alltifrån gårdagens repetition.
Basisten ropar
E-dur! Annat förslag
från orgelplatsen, C-dur! Basisten upprepar med hög stämma. Vers tre,
E-dur, förtvivlat, men oförändrat, kaos! Basistens tålamod var slut,
helt slut. Gitarren ställdes i ett hörn han vinkade och gick av scenen
med ett tröstlöst ansiktsuttryck. Hur såg det ut på dansgolvet? Vi vägrade
inte titta.
Den
som klarade det bäst var trummisen, så klart. Med huvudet mellan benen,
så pinsamt, när jag efter kvällen träffade arrangören för
utbetalning av gage och resersättningar. Dagboken: ”Vi lät enormt dåligt,
men det var mycket folk.” februari 1973. Vi trampade inte i klaveret någon
fler gång.
Nya
laguppställningar
En ny utsocknes medlem med Cognac Courvoisier, congas, gitarr och Hohner
piano, tillträde februari 1974 och slutade och tillträde igen. Som en
musiker hade han en hel del, i bagaget skrivna texter och
musikarrangemang. Kort sagt en låtskrivare. Vår tidigare repertoar förändrades
en hel del på ett sätt som en innovatör alltid gör. Under hösten 1973
hade även trummisen berättat att han tänkt sluta så småningom.
Våren
1974 var det nya överläggningar och trumstockar lades ner maj 1974,
efter 9 år. Avslutningen var på Restaurang Masthugget. Därmed hade den
tredje original medlemmen nu slutat. Nu var det bara en originalmedlem
tillika kapellmästare, som höll ställningarna, ända tills 2018. Efter
sommaruppehåll påbörjade repetitioner med ny trumslagare som var bosatt
i Kärra. Han kom därefter att finnas med i musikens år ända till 2018.
Fest
med tidspress
Sista åren 1974-1975 spelade vi en hel del på böljan den blå. Stena
Jutlandica avgår på linjen Göteborg – Fredrikshamn t/r. Vi åkte två
dagar i sträck. Det hade räckt med den första.
Vi
har spelat här förut, tro mig. Efter en återresa med Jutlantica lägger
vi till i hamnen och passagerarna har gått i land och bildäcket var tömt.
Allt var lugnt. Därefter påbörjades en personalfest på fartyget för
de ombordanställda, och musiken. Det rullade, festen alltså, vi hade
inte bråttom. Någon gick ner för ompackning. Vårt sätt att flytta
varor till säker plats. Han kom tillbaka och sa vi kommer inte ut.
Bogvisiret är uppe! Lastutrymmet var tömt men vår bil stod kvar, ensam,
men inget gick att göra, det var låst. Vi gick tillbaka till festen, men
festandet var lite dämpat. Denna kväll blev det inte avmönstring i tid
för oss. Klockan 06.00 på morgonen öppnar Tullverket portarna för
inspektion av en bil, den enda innan nästa tur. Vi var först ut, Tack för
det! Denna oktobernatt 1974.
Bubbel
och efterfest
Nyåret 1974-1975. En av flera nyårsaftnar utan bubbel. Mycket folk, det
är ju nyårsbuffé. Hotell Scandinavia var nybyggt, alldeles bredvid av
Kustens Värdshus. Här fanns nymodigheter, swimmingpool, färg-TV, och
elektrisk radioklocka. Bandet fick ett rum på 7:e våningen, okey man kan
inte få vad man vill. Musiken var på topp, maten likaså. ”Kanon och
som vi brukade säga ”bra tryck”. Efter avslutad spelning åkte vi hem
till organisten på Hisingen-Island. Efterfest var planerat och blev också
så. Allt var lugnt dagen efter, men alla instrument blev kvar på
hotellets scen.
Diska
tallrikar
Vi hade under några år haft en kompis/rival . Var vi än spelade kors
och tvärs dök den här mannen upp, alltid, under den här tiden. Han
fanns inte på 60-talet. Han hade vinylskivor i sin kasse, det mesta från
amerikansk 70-talet men inte alls dansbandsmusik, den fixade vi. Arrangören
hade taget en del av scenen för en trälåda med tallrikar. Mina damer
och herrar, ett diskotek, igen! Inte nog med det, han, arrangören, hade
också bestämt att vi skulle ha delad kväll. Detta fann vi, och andra
med oss, för var och annan nöjes metropol vi besökte fanns discobåsen.
Stark
avskedsfest
En mars dag 1975. Hotell jobb, vi spelade i Varberg men inte där vi
spelade förr i tiden utan på stadens hotell. Evenemangskontraktet
omfattade sju kvällar, i följd. Signerat, av Kapellmästaren. Sista
dagen hade vi liten avskedsfest med personal, kockar och som tack för god
mat. En flaska hade något starkt gulaktigt innehåll, placerad mitt på
bordet. Innan bilen åkte mot Göteborg bytte vi till ny chaufför. Våren
är snart på väg och vi är på väg, igen.
Sista
tur och retur
1975 i maj Vi åker ombord med turnébussen på Sessan Lines fartyg,
Prinsessan Désirée. Det blir ingen mer resa. Bussen skall säljas, men
inte företaget som arrangerade har funnits i många år och kommer att så
förbli. Matsalar var bokat, likaså ytterligare en orkester. Mer finns
inte att berätta än att tacka för Combers tid.
Skatt
och bokslut
De sista åren anlitade vi konsult som hade hand om bokföring samt en
revisor. Skattemyndigheten godkände inte ”fantasikostymer”. 1975 i
juni. var det årsredovisning och skattekontoret återkom - igen. Följande
år var det slut. Den gången hörde de inte av sig och Combers orkesters
bokslut godkändes och medlemmarna hade bytt till civila kläder. Jag var
nöjd!
Bussar
traktorer och släpvagnar
Vi har haft fem turnébussar och tre släpvagnar under turnéåren. Den första
av dem sjösattes i ett dike på Öckerö, en mörk eftermiddag en januari
kväll, 1970. Lite skämmigt endast 50 meter från danssalongen. Öborna
undrar varför vi packade upp instrumenten 100 meter från lastintaget.
Tur att Ö-borna har traktorer. Och än slank han hit och än slank han
dit och än slank han ner i diket.
Vid
ett annat tillfälle stod bussen på ett p-garage. Inte ett knäpp hördes
från bilen. Startförsöken misslyckas. Bärgningsbil kom och elfel
konstaterades. Hur mycket tid har ni på er? frågade bärgaren. Två
timmar. Hoppsan! Sätt på blåljusen!
Olycklig
berättelse
En större trafikolycka, inträffade utanför Brännebrona, Götene, på väg
hem till Göteborg med både bilar och släpvagn den 31 december 1971. Men
utan personskador som tur var. Vår bil gick att köra hem men släpvagnen
blev skrot. Dagen efter hade vi spelning i Halmstad. En lånebil var beställd
för Halmstadsspelningen, men vår chaufför kom inte längre än Alingsås.
Denna gång motorhaveri. Ännu en ny bil sedan fortsätta resan till
Halmstad. Försenade tre timmar var vi framme. Källarmästaren var inte
glad. Hälften av gästerna hade gått. Vi fick ingen reseersättning. Men
nu var vi i nya tider året 1972. Något senare skulle alla i bandet
skriva en ”skriftlig berättelse” om olyckan, ni vet, försäkringsbolag.
Den
som gjorde den bästa naturliga och trovärdiga berättelsen var
orkesterns organist. Ett utdrag: Jag var i halv slummer och hörde de övriga
i bussen säga att det var fel på motorn samt att rutorna på bilen måste
skrapas. Plötsligt kom en bil halkande och stannade en bit framför vårt
fordon. Jag steg då ur bilen och gick fram till den. När jag var på väg
ifrån bilen kom nästa bil och körde in släpvagnen på vårt ekipage.
Andra
tankar kan vara tankningar
Resan börjar med tankning vid bensinstationen inför kvällens spelning
och vår publik. Vår Fordbil tankas med diesel. Chauffören stod på
plattformen utanför turnébussen och sätter på pump-munstycket och
startar tankningen. Plötsligt tittar basistmedlemmen ut ifrån bilfönstret
men tankansvarig vid pumpen skrattar och vinkar, men det gör inte
basisten. Han roppar men inget gehör. Chauffören tycker att det är
roligt, men inte från bussen.
Nu
börjar han därinne med små gester och pekfingrarna flaxar mer. Han vid
pumpen tänker på att nu är det mer än halv tank lugnt. Nu har basisten
inga små gester, nej nu gestukilerar hela han! En spänstig musikant
springer ut ifrån bilen och runt turnébussen.
Du
tankar bensin! Stoppa! Det tog lång tid i verkstaden för att komma över
på rätt plats exakt där vi måste hamna under bilens tapp-plats i
garaget. Vem tar på sig lånade arbetskläde. Jo han, trummisen, som var
den spänstige med skiftnyckel. Bort med tankens bottenventil.
Nu
tar det tid för kapellmästaren, efter en lång, stund rullades bilen ut
ur verkstaden. Bäst att ringa källarmästaren. Dyrbar soppa fylls, fylld
tank töms, tom tank fylls. Sådan, soppa men nu blev det rätt, och tiden
sticker iväg. Där gick en timma. kapellmästaren hämtade sig, och
andan, och med kvitto i handen. Basisten vände sig inte om när vi åkte
mot västra stadsdelarna.
KÄRRA
KAPELL
klicka
på bilder för större
Såld
för musiken
Trumslagaren i Combers, han i Kärra som hade trummor, ringde mig tre månader
senare. Hej! Jag och två kompisar skall spela på en fest, Kan du vara
med. Såld! Man får ställa upp för musikens skull, trodde jag.
Nätstrumpor
och baréackord
In i garderoben och fram med Fender Super Reverb, nu var vi på G.
Hyrbilar och släpvagnar som snart skulle rulla igen.
Vi
var fyra. Första spelningen, september 1976 uppträdde vi i kvinnoklädsel.
Klackskor, nätstrumpor, läppstift, smink och hattar. Efter framträdandet
hade vi en privat fest hemma hos en av oss fyra.” Gården” i Kärra där
vi repade kallades ”Lekparken” vi spelade utan betalning på fester två
gånger om året som ”tack för lånet”, åren 1977-1979. Vi hade
inget orkesternamn vid den här tiden.
1977
i september slutade komp- gitarristen och flyttade till Vara och ändrade
efternamn samtidigt. Han har berättat i nutid att han haft svårt att
spela baréackord de året han var med i musiken. Men var tacksam för all
tålamod under sin tid med oss. Han berättade också att efter flytten
har han fortsatt spelat gitarr i många år. Trevligt!
Innovatör och kompositör
En ny medlem, Kärra bo liksom de andra tre, stod i dörren och det hade
han gjort en tid. I ena handen förslag till orkesternamnet Kärra Kapell
i andra handen förslag till låtar. Vi hade nu ett nytt namn efter
Combers.
Vi
visste inte, då, att vi hade en innovatör bland oss. Han skull bara
spela piano, men det blev mer, mycket mer. Innovatören skrev ett antal låtar,
23 stycken, åren 1978-1982. Bland en av de första kompositionerna var en
signaturlåt.
Så
här började den: Välkommen hit ikväll för musiken svarar Kärra
Kapell, dé é Sven-Inge och Hans, Tommy och Claes, som spelar på erat
kalas, - KÄRRA KAPELL!!
Klubbar,
gårdar, hus och båtar
Vid den här tiden runt 1980 var det en hel del spelningar med ”vårt
lilla kapell”, både här och där med för dagen hyrda släpvagn
rullade vi på vägarna.
Slutet
av 70- talet och 80-tal var det vanligt att kakor och kaffe serverades
till musiken, ibland smörgåstårta, eller kanske en matbit. Spelningarna
kunde vara till exempelvis för husvagnsklubbar, idrottsföreningar, värdshus,
palats, sporfiskeklubbar, fästningar, medborgarhus, båtklubbar, säterier,
bygdegårdar och folkets hus. När vi vidgade våra vyer från land kanske
det blev en och annan s/s eller m/s båt till- och från Göta älvs
mynning.
Tillplattat
pack
En EP tillplattades 1981 med design ” Midall Grafics” och producerades
vid den här tiden i Packets studio B i Partille. Vi spelade in 20- 22
mars. Ett avtal skrevs på.” Innovatören ” hade rättigheterna för
text och musik.
Ett
tiotal fotbollsångare och sångerskor från Klareberg anlitades för refrängsång
på några låtar. Text, musik, arrangemang, dirigent var innovatören.
Inspelningstekniker var Hans Alléus. I augusti månad fotograferade vi
oss för skivkonvolut. Skivsläpp gjordes den 31 oktober samma år.
Polisen
har hand om garderoben
En händelse våren - hösten 1982. Spelsäsong är slut och sista
spelningen avklarad . Uppackningen klar och hyrsläpet är återlämnad i
Backa. Min bil stod parkerad invid utfarten från Kärra. Eftersom inga
spelningar är bokade under sommaren var det lite mer musikutrustning som
packades in i bilen hem till Backa. Väl hemma öppnade jag garageporten
och lastade ur utrustningen. Något saknas var är den? Resegarderoben!
Hoppsan! Jag hängde den på dropprännan på andra sidan bilen, tillfälligt,
för att därefter läggas i bilen.
Åkte
tillbaks till Kärra klockan ett på natten. Körde ett par gånger på
platsen där jag svängt in på gatan och parkeringsplatsen utan resultat.
Nya kläder för fyra till Hösten? Hittegodset, inte en chans! Inget att
göra. Sommaren gick.
Höstsäsongen
närmade sig. Åker med dotter ner till polisens hittegodscentral i
Gamlestaden. Stora rum med kläder i mängder. Beskrivning: Grå
Resegarderob. Innehåll: Färglada röda, vita kläder och röda skor,
vita, handskar, sådant man inte går med på gator och torg. Tro mig. Ett
stort antal väskor fanns, stora som små. Barn hittar! Efter diverse
pappersexercis skickade jag några hundra kronor till upphittaren och ett
tack för inlämnandet av resegarderoben och dess innehåll.
Rockgala
och nytt namn
En händelse: Vid en rockgala (vi var fyra rockband) i Kärra Centrums
aula i april 1982 använde vi tidsenlig klädsel till ”Den kända
rockorkestern”. Innovatören bytte tillfälligt artistnamn på oss till
”Standard Vanguard” när vi sedan läste annonserna i tidningarna.
33+
smältrisk
Det var en varm sommar detta år, inte minst i juni 1982. Vi spelade i Sörredsgårdens
fritidsanläggning fest för Volvos, administrativa avdelning. Vi duschade
innan vi började spela, men det hjälpte inte, för det var värmerekord
i Göteborg med 33 grader i skuggan. Det var så varmt att en av mina
gitarrmikrofoner hade slutat fungera i värmen.
Dag
och natt
Året är fortfarande 1982, men på senhösten. Vi startar dagens spelning
i dagsljus på Hisingen, Göteborg. Först åker vi bil, sedan bilfärja,
därefter till en ö och sedan går vi ombord på en spårvagn. Nu är vi
i land, där väntar vagnkärror uppför och därefter några timmar, i
nattens väg nedför. En spelning på Bohuskusten. Nu är vi på väg hem.
I dagboken: ” Mörkt, bra tryck hela danskvällen och god mat.”
Personkemi
och leverans
Den här tiden var en smula originell tid, men en fantastisk och händelserik
musikalisk tid med ny musik och nya texter som levererades på var och
varannan veckas repmöte. Men det hjälpte inte när personkemin saknades.
Efter sex år, (1977-1983) slutade keyboardisten i januari 1984, men tog
med sig orkesternamnet.
senare
skrev vi ett intyg om hans medverkan i Kärra Kappel. Så här präntade
vi. Härmed intygas: Deltagit i musikaliska aktiviteter, omfattning,
gaskiga tillställningar samt sammankomster för bissering. Aktionsradiens
signum: Kärra Kapell. Särskilda projekt: Klareberg For Ever och Standard
Vanguard.
KAPELLET
klicka
på bilder för större
Nytt
blod
Vid jul/nyåret 1983 besökte vår gamla Combers organist med familj
traditionellt vårt hus i Backa. Under kvällen, när det var lugnt!
diskuterades det om intresse för anslutning till orkestern. Han bad om tänketid
och jag kontaktade de två i orkestern och avvaktade. Telefonen ringde
efter några dagar med positivt svar. Jag kunde nu lämna grönt ljus till
de andra spelkamraterna, han var med! Kärra Kappell ändrades till
Kapellet.
Han,
keyboardspelaren som var med i Combers åren 1971-1975, har därefter från
1984, njutit ”nygammalt blod”.
Kapellets
Jingle vid musikkvällens avslutningar: Tack för i dag, å ha det så
bra, Kapellet tackar för i afton – go afton. Året är1984. Nu är det
enklare i musikens år. Alla fyra är här och ingen har slutat, vart fall
inte före 2018.
Förändringstider
En kort händelse: Vi har läst det tidigare, ”fästningar”. Den här
gången är vi i december 1984. Färjeläget var kvar, sådan tur med färjan,
liksom spårvagnen. Så långt kände vi igen oss. Nytt var att vagnkärrorna
var ersatta av traktor med vagnflak. Menyn var förändrad och ”såsen”
var briljant. Gaget var avsevärt högre än sist i detta stora hus med
den här fina festlokalen. I ett hörn skymtar bakom ett draperi en
diskotekmöbel med bäst före datumstämpel. Inget att ta med hem.
Ingen
service på många år
En släpvagn rullar men det gör inte organistens bil. Från en spelning i
december 1985 hann vi knappt några hundra meter, och det räcker inte
till att komma hem till andra sidan av det mörka Hisingslandet. Bärgningsbilen
kommer efter lång tid. Den erfarne organisten passar på att tala om att
bilen alldeles nyligen varit på verkstad. Den erfarne servicemannen öppnar
motorrummet med ficklampa och lyser här och där. Efter en kort stund säger
service mannen. Vad gjorde de på verkstaden? Svaret var service.
Ficklampan tas bort och han tittar på stjärnorna länge, vänder sig
till en mycket tyst organist, och sa till bilägaren. ”Den här bilen
har inte varit på service på många, många år.” Alla fyra in i bilen
och ingen handbroms påslagen där bakom hyrsläpet. Nästa, hållplats,
Backa verkstad.
Dragspelsvals
i studio
Vid ett tillfälle, i mars månad 1986, spelade vi in i en
inspelningsstudio med namnet 2002, i västra Nordstan under tre dagar. Vi
behövde ett dragspel som låter bra. Och det hade vi inte. Dragspelaren
åkte till musikaffären och såg ut ett mycket fint spel. Kan vi låna
dragspelet under helgen. Okey, vi provar, spelet återlämnades på måndagen.
Tack för lånet! Inget köp. Inspelningsresultatet blev ett antal
melodier bland annat dragspels potpurri. Tre av låtarna var
Beatles-Medley, Franskt-Vals-Medley och The Spotnicks Medley. Jag beställde
därefter bandkasetter från Logos för kopiering. Inspelningstekniker var
Krister Eliasson.
Dansbok
Ett minne: En annan melodi, Kvällens Sista Dans, kom senare med i stora
dansbandsboken åren 1963-2003. Ett stycke svenska dansbands historia.
Skriven av Thomas Engström och Christer Svensson. Till boken medföljde
en cd skiva med utvalda låtar. Vi var med. Kul med så många dansband.
En
händelse, som vi inte vill minnas
Dagboken: januari 1988. En publik nästan genomgående över 65 år,
vilket inte passade deras musiksmak, inte heller vår publik.” Kvällen
blev lite pinsam och vi fick dra fram allt gammalt, allt, som vi kunde
finna i repertoarväg. Kontakten mellan arrangören och PRO synes inte ha
fungerat av detta arrangemang.
Resor och spelplatser
Senare, i början av 90-talet växte musiken till större spelplatser och
fest evenemang och med dem större scener och, gager, likaså. Milmätaren
på privatbilen stack iväg och chauffören justerade snabbt bensin och
hyrsläpskostnader.
Vid
denna tid var allt obligatoriskt var vi än var någonstans i Göteborgsområdet,
jag talar om grillbarer, sent men efterlängtat, efter 24. Väster ut och
i ö - värden var det mycket populärt med festmusik– året runt. På
land cirkulerade vi både här och där.
Spelplatser
var bland annat Sävelången, Johannes dux, Gamlestadens Medborgarhus,
Floda Lada, Lorensberg, Volvo Lastvagnar, Burgården, Schenker, Uddevalla,
Hällesåkersgården, Lökeberga, pensionat, Chalmers, Hanhalsgården,
Kungsbacka, Valhallabadet, Hooks Herrgård, Fars Hatt, Kungälv, Ullevi,
Kreta-Majnabbe, Dicksonska Palatset, Säröhus, Näs Floda, Göteborgs
Hamn, Hemmeslövs Herrgård, Båstad, Stenungsbaden, Billingehus, Skövde,
Grand Hotel, Alingsås, Gråbo Bygdegård, Skandinavisk kontroll, Sjömagasinet,
Kajskjul 8, Göteborg. Och många restauranger och nöjesplatser utöver
dessa.
Innedans
i Folkets Hus
1989 i november började festfolket förbereda sig till dans i Folkets
Hus. Någon hade hört och någon annan hade sett. Men ingen visste. Nya
innedansen ”Lambada” spelar vi denna kväll. Och det lär inte varit
sista gången för flera år framåt.
Slut
med kräftor
Det är kräfttider för båtklubben. Året är1990 och det är 10 års
jubileum. Inte för arrangören men för Kapellet som nu spelar här återigen.
För dagen ny upptryckta T-skjortor med rygg text ”Jag dansar till
Kapellet”, utdelades till arrangörerna. Följande år kom att vara
nr.11. Denna gång var det inte bara festdeltagarna som blev glada. De som
hade egen kammare såg lite för mycket i glaset, förutom chauffören.
Resultatet blev att ingen ringde nästa år.
Ett litet företagsjobb
S/S Bohuslän Avgår från Stenpiren en båttur med ångaren från 1914.
Ångbåtssälskapet svarade för färden med besök på bryggan, hos
kapten och maskinrum. Scenen, snarare en mindre yta i ett redan litet hörn
i en redan fullproppad garderob. Bra förutsättning. Vänta vi skall bara
hämta musikanläggningen. Vi fattar ett beslut och överger ljusanläggningen.
Vår basist, störst av oss alla spelade med halva basen inne på
toaletten, denna sommardag i juni 1995.
Textpärmen
räddade kvällen
Kapellets orkester firar 20 år med en resa på Scandinavian Seaways
fartyg med destination Köpenhamn. På morgonen ringde jag till en musiker
som jag känner sedan 60-talet. Jag visste att han spelade den kvällen
och frågan var om vi kunde spela några låtar på vårt jubileum. De
andra musikanterna i Kapellet visste inget, än. Typiskt mig. Hans band
var mycket tillmötesgående skulle det visa sig under kvällen. Efter kvällsmiddagen
samlades vi i danssalongen. I en paus sa jag till de tre spelbröderna att
jag skulle hämta den andra orkesterns medlemmar. Alla var nu samlade.
Mina
herrar sade jag! Alla lyssnade. Ikväll skall vi spela några låtar. Vår
sångare utbrister, nej det går inte! Jag har ingen textpärm och tittade
på mig. Men det har jag, svarade jag och öppnade en kasse med texterna.
Klart för spelning.
När
vi närmade oss Danmark med Princess of Scandinavia, lånade vi det andra
bandets anläggning och vi gick upp på scenen. Det var sent på kvällen
och det var fullt party. Minst sagt. Vi spelade sex låtar. Det hela
slutade klockan 04.30. ”Himla skoj tyckte vi.” Gräddan på Jubileet.
En kanonresa tyckte vi alla.
Och
en buffé blev det naturligtvis under hemresan. Någon sa dagen efter:
”Fyra välklädda gentlemen som spelade rock`n-roll så det rök om
det”. Tackar! Bra att jag hade med textpärmen. Men, hur fanns den
ombord? Två septemberdagar, året är 1996. Fråga från musikant: Har ni
Spelat i Danmark? Ja. där har vi spelat!
Programmet som aldrig sändes men finns kvar
Sveriges Radio P4 hade ett tema för denna personalfest, och en
konferencier, tillika en känd radioprofil var kontrakterad för denna kväll.
När Middagen och obligatorisk allsång var över fattade han mikrofonen
och förklarade att den här kvällen skulle förevigas med radiosändning
och inspelning av live i programmet ”I Afton Dans” En OB buss stod på
utsidan av byggnaden med ljudtekniker och skripta. Musiken rullade nu och
några intervjuer gjordes. Manuset var fullspäckat för programledaren
med schemalagd tidtagning.
Nu
började dansen, full fart. Det märktes att en del av festdeltagarna
suktade på en mikrofonintervju andra inte. Vid något tillfälle fattade
han mikrofonen och proponerade några bevingade vokabler: En ny dans, en
ny chans, en ny romans. Senare av kvällen vid kaffepaus tar
programledaren mikrofonen på scenen och berättar att det varit ett
fiktivt program och inspelning.
En
lång suck gick igenom lokalen som en vindpust. Nu gick många till baren.
Men konferencieren är verklig och han arbetar på Sveriges Radio P4.
Varje dag, och jag har bevis, jag spelade in en bandupptagning. En fredag
i november, 2001.
Kryddade
ljudbilder
Vi var bokade på en festspelning. Det är alltid lätt för att träffa
trevliga arrangörer och festfixare, och det gör det inte sämre när man
får ett trevligt bemötande, förutom toastmastern. Han går sin egen väg.
Alltid! Ingen vet vad han har i bakfickan. Aldrig! Inte ens om han är
tillika kapellmästare.
Dagens
middag var beställd fläskfilé, och allt som rör ett arrangemang för
middagsgästerna och kvällens program. Något som han, toastmastern
ogillar är dörrhandtaget till restaurangens köksdörr. Där bakom finns
starka krafter, så där skall man inte sätta sin fot. Kocken bryr sig föga
men gör sitt jobb. Utan kommentarerna från han, ni vet, toastmastern.
Personalen
serverar runt borden och stämningen höjs i festsalen. Musiken har allt
klart före dansen, nästan. Kocken är den viktigaste personen i
festsammanhang, utan kock, ingen soppa. I idag vill han visa sitt
yrkesrenommé för personal och musiken. Vi känner honom sedan länge.
Men
inte än. För i kväll har kapellmästaren tagit med en bandspelare, en sådan
som har två tallrikar och ett tunt band, fanns på 60 och 70-talet-talet,
senare nästan en utplånad maskin. Inspelnings time. Spelfel ingår som så
många andra gånger genom åren. Kul att höra imorgon, eller? Tveksamt.
På
90-talet fanns inte rullbandbandarna kvar men den äldre spoltapen finns
kvar och har inte torkat. Dessutom bandkassetter, ca 150 finns att välja
på.
I
senare tid ”tappar man, signalen” från mixer bordet, OJ! Allt för en
musikants behov av teknik och som bäst, fungerande teknik. Hoppsan! En
inspelningskabel blir nedtrampad av en dansare som nyss äntrade
dansgolvet. Får fixa det i pausen, missar 45 minuters inspelning.
Nu
har kocken full fart. Igen! Middag två väntar. Stora frysrummet har
allt. En Tournedos Rossini i all enkelhet är beställd av kocken, till
sig själv, serveringspersonalen, kallskänkan, diskaren och musiken. Källarmästaren
gick för en timme sedan. Synd eller?
Personalmatsalen,
en Gustaviansk stilig enkelt inredd sal i guld och kristallkronor, lite
undangömd med några diskret placerade, kandelabrar, duger för oss idag.
Nu
började det märkas, bouquet och kryddor. Kocken hörs men syns inte. Längre
bort i festsalen hörs, tyvärr toastmastern berätta dåliga historier
men festfixaren har givet upp och gått hem. Middagen står på vårt
bord, gastronomi. Ett mästerverk! Efter kaffet med något starkt, inte
samma för servitriserna, reser vi oss och lämnar denna otroligt vackra
salong.
Därefter
bärs fyrkantiga lådor ut i kylan och in i släpvagnen. Toastmasterns plånbok
öppnas och kapellmästaren fyller papperslappar till sin egen börs. Helt
meningslöst!! Damerna hemma tar hand om det. Därefter kör vi hem
kocken, han är värdig det. En afton runt 2005.
Hissnande
hissar
När vår festspelning gick av stapeln en augustidag året 2007, viste vi
inte att det skulle bli vår näst sista arrangör. Platsen var ett var
ett flygtorn. Några flygplan fanns inte vad vi såg. Det var en
annorlunda spelplats. Allt är runt, runda trappor, hissen liten och rund
likaså.
Högtidsparet
som var två och som nyss blivit ett. Paret hade anförtrott en
toastmaster. Han hördes från första början. Det var lite för mycket
under västen. Aj, aj inte bra val. Vi har sett det förut! Alldeles för
stora planer.
Lär
de sig aldrig att dra upp gränser och titta på klockan. Nej tydligen
inte. Det är bara fem verser kvar. En lång och stilla kväll
tillbringade vi i flygledningstornet, längst upp och ensamma.
Ett
minne: En annan spelplats var ett vackert ordenshus centralt i Göteborg.
Entrén till byggnaden för oss spelemän var på husets baksida. Innanför
dörren staplade vi upp våra instrument i en liten hall. Inpackningen började
inte bra. Skylt: Stora hissen ur funktion. Vad att göra? Gå fyra våningar
alternativt ta mathissen inte mycket, men något. Personalhissen var inte
mycket till hjälp. När hissdörren öppnades kom brickvagnen full av
porslin och en stressad servitris med händerna i luften. Ur vägen! Första
resan med mathissen innehöll tallrikar och en virveltrumma. Sådant hände
för över 30 år sedan.
Pausen
är slut. Äntligen vi spelar upp till dans. Javisst, får jag lov.
Klockan är 22.30 och senare slutade vi 00.30. När jag kom hem på
natten, skickade jag ett SMS till en vän. så här skrev jag:
”Spelemannen hemma kl 03.10, man börjar bli gammal för det här att bära
el, skrot.” Kort men tänkvärt. Nu får man reflektera om tider som
funnit sig, nu elva år senare. Tiden sticker iväg.
Sista
bokningen och spelning för Kapellet den 6 oktober 2007
I dagboken står: 50 års - fest för Yvonne. Åkte till Framnäs och
sedan med passagerarbåt. Mycket fin höstdag efter en dålig sommar. ”Såsen”
var tillbyggd. God mat. Fotograferade på Kalvstund. Spelade 21:30 till
23:45. Hemma 0 koll.
Därefter
har vi endast vid ett tillfälle gjort ett scenframträdande en höstdag i
oktober 2011. Granngården i Göteborg lyste i all sin prakt när forna
och senare orkestermedlemmar förgyllde lokalen tillsammans med gäster
och Hisingens Kyrkby kom nu till sin rätta.
Slagverk och klick
Åren 1998-1999 började orkestern att använda oss av förinspelade
trummor. Trummorna ersattes med så kallad Music-Disc taktmaskin. Det tog
tid att överföra till takter med klick. Under den tiden repeterade vi
inte in så många nya låtar. Åren efter 2000 var det klart och
trumslagaren stod på scenen med en grön halvakustisk gitarr. Sångmikrofonen
och notställ fanns kvar. Åren efter fanns den med fram till 2007.
Trummisen fick en ramsa av oss spelbröder:
”Att
trycka på knappen å se så ge mig nu bara ett E. Vad är det för särskilt
med dé. Jo utan att trummor é me é.”
Från
2012 har vi ny teknik och första inspelningarna av äldre låtmaterial påbörjades.
Vi spelar in musikinstrumenten och sångpåläggen på olika kanaler och därefter
en för - mixning i replokalen för att höra helheten.
Nutid
– dåtid – framtid
Spelplanen finns inte längre, repertoarlistan är inte uppdaterad på många,
många år. Låtkatalogen finns, tusen, i pärmar. Turnébussar och hyr släpvagnar,
på samma sätt, avslutat. Engagemangskontrakten lyser med sin frånvaro
men finns kvar och tidningsklippen likaså. Men inte ett nytt klipp på många
år.
Dokumentation
finns på rullbandinspelningar, bandkasetter, VHS-filmer, super 8, DIA,
CD, DVD, USB, minneskort och inte minst fotografi samlingar finns kvar.
Avdelningen
för nya laguppställningar är stängd på grund av överbokning.
Produktionsbolaget gick i KK redan på 60-talets slut.
Managern
gick i pension för 20 år sedan, liksom vi, fast vi har gjort det på
senare år, sega gubbar! Arrangörerna har inte den ekonomin nu för tiden
vi ligger på ett högre övre plan. Det ända som tillkommit är att
kapellmästaren våren 2011 deltagit i Medborgarskolans obligatoriska
studiecirkel och därefter upphöjd till studieledare. Jag är nöjd!
Repetitioner alla dagar
1965 på hösten flyttade vi ner från andra våningen till källarens
pannrum, Institutsgatan Kyrkbyn. Där var vi fram till hösten 1968. Vi träffades
i princip varje dag efter skoltid eller arbetet. Spelningarna var
vanligast på torsdagar, fredagar och lördagar.
Från
hösten 1968 till 1976 träffades vi i hobbyrummet, Sagogången i Backa,
en repkväll i veckan, om vi hade tid. Spelningarna tog över. Andra hälften
på 1970-talet blev söndagarna repkvällar i Södra Parken, Kärra.
Från
1979 och framåt, blev en tillbyggnad av Norra Parken, vår nya lokal i Kärra.
När Fritidshemmet var stängt på söndagar kom det att vara vår
repetitionsdag, med eget förvaringsrum så kallade repet. Vi blev där 28
år.
Hösten
2010 - våren 2011 flyttade vi till Musikhuset, Karlavagnen. Lindholmen, i
Studieförbundets lokaler. Replokal 9. Vistelsen blev kort mindre än ett
halvår. Vi flyttad till och en ny- och sista. replokal i Kungälvs Norra
industriområde där Medborgarskolans lokal, 6 Skrikan finns. Men inte vi
så länge till.
I
senare år har vi varit någorlunda smidiga, men tisdagar och torsdagar är
populära repetitionsdagar. Här i nuet men under sommaren var vi inte
kvar och det blir de sista repdörrar som stängs i musikens år, 2018.
En
händelse i fiktiv nutid
Limousiner, med chaufförer hämtar och lämnar mig till replokalen och hjälper
mig med den förbannade larmkoden, fantastisk service på ålderns höst.
Min gåva är en chokladkaka som tack. Väl inne i replokalen har vi alla,
i alla tider, med sig Bagar-Bertas bullar, tårtor och pajer med vispgrädde.
Rätt mediokert för att stå sig under reptimmarna.
Skrämselskott
har på senare åren hörts varje säsongstart av åldersmannen, men
visselpipan har lagts ner när instrumenten kommer fram. Men rök utan eld
gör även att veken börjat släckas. Den nuvarande laguppställningen är
fortfarande musikanter och medlemmar i orkesternamnet Kapellet under de
senaste 34 åren. Nya låtförslag presenteras fortfarande in i det sista
av spelbröderna och en låt bestäms unisont, men inte i sångkör, för
sent.
Låten,
en kvarleva från en gammal covers som vi spelade på 1970- talets början,
men togs upp igen runt 1990 i ny dager. Inspelningen är nu klar, och bara
några få spelfel har uppfångats i dåliga hörlurar. Nu kommer
basisten, tillika åldersmannen in i bilden. Musikstycket som är på ett
minneskort tas med från replokalen med bakgrunder, lägga på instrument
och sång med till hemma-destinationen. Väl i favoritrummet startas
datorn med en ljudsignal. Här är vi andra inte med. Nu skall den första
mixningen på hemma plan göras. En USB- sticka tas fram och strålande
musik hörs i bättre hörlurar men det var fel minneskort. För bra.
Efter utbyte blev det rätt, men inte bättre. Nya felspel har iakttagits
men för sent. Små fel har nu blivit större.
Slutmixat
i dag. Åldermannen stänger dörren. Säsongsslut är också slutmixat för
gått. Slutligen läggs resultatet på cd- skivor till orkestermedlemmarna
för framtida: ”Kom ihåg hur den lät, då!”
Damer
nu snackar vi pojkar
Damerna har alltid funnits. Vad vore vi utan dem och de utan oss. Dörren
öppnades, klockan är tre på natten när det begav sig på turné. Det
är tyst hemma för en gångs skull. Aha alla sover. Resegarderoben hängs
i hallen, men skall fram nästa vecka, igen. Barnen har några sovtimmar
till innan de vaknar. Mamman går och lägger sig och sover och pappa är
på arbetsplats nr 2, musikantarbetsdag.
TV:n
stängdes av efter klockan 11 och kvällen har gått väldigt sakta. Hon
kanske tänker; Han är inte hemma ännu några timmar till. Det här med
dygns rytm.
I morgon är det arbetsplats nr 1, ny, kontorsarbetsdag. På morgonen upptäcker
hustrun ett kuvert på köksbordet, gårdagens gage. Pengarna såg jag
inte mer. Men som musikant sover jag fortfarande till klockan 11 på förmiddagen,
flex.
Slutord
på några rader
Musikkurvan har senare år visat att vi gått ner i låtproduktionen.
Trots att vi alla fyra är pensionärer. Det syns på antalet låtar som
spelats in på cd efter varje säsong. Mitt engagemang som studieledare
upphör utan ovationer.
I
nutid återstår replokalhyra och statistik, den förbannade statistiken,
men jag har delegerat det senare nu för tiden till en annan
orkestermedlem.
Jag
har bestämt mig att hålla flaggan ”på topp” till slutet. Jag stänger
butiken men kastar inte in handduken helt. Men repetitioner, inspelningar
och mixningar blir ett avslutat kapitel efter sommaren. 2018.
Men
gitarren, blir kvar ett tag till. Musikanterna som varit med i olika
konstellationer i alla år kanske blir de musiker eller tvärt om - vem
vet.? Vi har kontakt och träffas, det är betydelsefullt. Mer än någonsin.
Konstigare är det inte.
Jag
är nöjd!
Bandmedlemar:
Tommy Rosenfors solo och
kompgitarr, sång, 1965-2018
Stellan Nilsson basgitarr, sång, 1965-1971
Roland Nilsson kompgitarr, sång 1965
Christer Nordgren trummor, 1965
Stig-Gunnar Hillbrant, kompgitarr, sång, 1966-1973
Tommy Mattson trummor, sång, 1966-1974
Gert Svensson keyboard, sång, 1969
Ragnar Håkansson keyboard, sång, 1971-1975 samt 1984-2018
Lennart Mårtensson basgitarr, sång, 1971-1975
Joakim Ruuskanen gitarr, sång, congas, 1974-1975
Sven-Inge Lindgren trummor, sång, 1974-2018
Claes Midbratt basgitarr, sång, 1976-2018
Dick Gleisner kompgitarr, sång, 1976-1977
Hans Allnor keyboard, sång, 1977-1983
Tack till
alla som hjälpt till med denna berättelse
Text
och bilder: Tommy Rosenfors
Korrekturläsning 1:
Annelise Runo
Korrekturläsning 2: Linda Rosenfors
Support: Benny
Rosenfors
Hemsida
och layout: Bosse
Hansén
Copyright:
Tommy Rosenfors
information, text
och bilder på denna hemsida
får ej användas utan tillstånd
Kontakta
mig
för
kommentarer och synpunkter
Tillbaks
från början av sidan
BH
2023.11.08
|
|
